Fäbodbruket och fäbodkulturen har sina rötter i människans tidigaste strävanden för överlevnad och utveckling sedan förhistorisk tid och det har genom årtusenden bedrivits boskapsskötsel och extensiv betesdrift i utmarkerna också på den Skandinaviska halvön. Det har format ett historiskt kulturlandskap där skärgårdsöar, skogar och fjäll har betats och på andra sätt nyttjats, i praktiken mest överallt också inom det nuvarande Sveríges gränser.

Fäbodbruket utgör tillsammans med det norska säterbruket och större delen av rennäringen i våra länder ett uttryck för Transhumans. Med det menas driftformer med säsongsvis förflyttning av både folk och betesdjur mellan betesområden för att på bästa sätt  ta tillvara betesresurserna genom att nyttja årstidsvariationerna och olika klimatzoner. I vår del av världen kan vi alltså urskilja en skandinavisk transhumans. På detta sätt kunde man bättre nyttja djurens potential och omsätta betet till för människan nödvändiga produkter, framförallt livsmedel (mjölkprodukter) men även andra nyttigheter som kött och olika restprodukter för hantverk och vidare förädling. Den historiskt absolut största och viktigaste rollen för fäbodbruket har varit ett effektivt och systematiskt nyttjande av sommarbetet i skog och fjäll för produtkion av mjölk och förädling till säsongsvis lagringsbara produkter som smör, ost och mese i olika former.

Beroende på lokala och regionala förutsättningar och omständigheter så har fäbodbruket som regel utvecklat specialiteter och särskilda anpassningar som utgör värdefulla inslag i den kulturella mångfalden i vårt land. Inte sällan hade brukningsenheterna mer än en fäbod. Närmast gården en hem-fäbod, inte sällan kunde man där också ha något skifte med åkermark. Längst bort i skogen eller mot fjället en lång-fäbod, dit det kunde vara en vandring på flera dagar innan folket och djuren nådde fram till betesområdena. Det fanns sålunda väl utvecklade fler-fäbodsystem sedan historisk tid. På dessa fäbodar var det också vanligt med ängsbruk där man slog och bärgade foder, ibland för bruk på platsen i i början eller i slutet av betessäsongen, men ibland också för hemtransport vanligen på vinterföre. Över hela landet finns också en näraliggande koppling till de småjordbruk, skogs- och fjällgårdar som kunde ha djuren på utmarksbete på öar i skärgårdsområden, eller i skogar och fjällområden direkt från gården. Ju längre norrut i landet man kommer desto större inslag var det av skogs- och finngårdar samt fjälljordbruk inom olika kulturella yttringar, med sådan extensiv betesdrift. Alltmedan inägomark och slåtterängar av olika slag prioriterades för att producera vinterfoder. På åkermarken också andra livmedel eller nyttigheter med kulturväxter.

Allt detta utgör också intressanta tidsdokument från praktiskt småbrukande över historiska tidsrymder; Vad gäller byggnadskultur, brukningshistorik och fastighetsstrukturer; Immateriellt kulturarv, det vill säga kvarvarande sedvänjor, kunskaper och traditioner; Biologiskt kulturarv, det vill säga kvarvarande värden i den biologiska mångfalden som härrör från äldre tiders brukningsformer. De grundläggande betesresurserna på utmarkerna i skogar och fjäll utgör förstås fortfarande en resurs för primärproduktion, sysselsättning och mervärdeutveckling. Färbodbruket som kunskapssamhälle behärskar de traditionella och beprövade metoderna för att nyttja dessa möjligheter. Dock saknas idag till stor del kunskaper om betesresursernas potential i vårt land, och även fäbodbruket som kunskapssamhälle behöver få sin plats som resurs för landsbygdens utveckling. Allt sammantaget handlar det om stora natur- och kulturvärden, bioekonomiska tillgångar och traditionell kunskap som behöver vidmakthållas och utvecklas som resurser och innovativa möjligheter för framtiden och en hållbar samhällsutveckling.

Det aktiva fäbodbruket utgör som regel del i en näringsverksamhet med djurhållning året runt, där fäboden och betet i skog och fjäll är en nödvändig del av verksamheten som foderförsörjing under sommarhalvåret. Det är dessutom ett ekologiskt, miljövänligt och resurssnålt sätt att ta tillvara de i dag i övrigt outnyttjade betesresurserna i våra skogar och fjällområden, för lokal produktion av mat av hög kvalitét. Det jungfrueliga naturbetet med gräs, ris, örter och löv medför också att produkterna tillförs och utvecklar många särskilda och kvalitativa nyttigheter.

Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk samlar den svenska fäbodrörelsen och ska verka för att bevara, främja och utveckla fäbodarna, fäbodkulturen, fäbodbruket och övrigt utmarksbruk. De regionala fäbodföreningarna har en viktig roll, inte minst för att nå fäbodägare, lokala fäbodlag samt aktiva och potentiella fäbodbrukare runt om i landet. Viktig delar i arbetet är att främja byggnadskultur, kulturarv och traditionell kunskap samt att bibehålla betesrättigheterna som resurs för framtiden för fäbodbrukarna och för ägarna av de jord- och skogsbruksfastigheter som innehar betesrätt enligt tradition, sedvana, servitut eller annat avtal, skiftes- och/eller avvittringshandlingar eller enligt mulbetesrätten. Fäbodrörelsen hävdar också fäbodkulturens roll och möjligheter inom ramen för konventionen om biologisk mångfald (CBD), särskilt artiklarna 8j och 10c. Se även vidare stadgarna

Det svenska fäbodbruket omfattar idag omkring ett par hundra fäbodbrukare med djurhållning i någon form, i varierande verksamheter, med sammantaget kanske tre tusen djur på bete. Dessutom finns ett antal fäbodägare som håller husen i skick och markerna däromkring öppna. I en internationell jämförelse är det dock en mycket  begränsad brukarkrets i vårt land. Redan Norge har betydligt fler levande sätrar, med över niohundra enheter som bedriver mjölkproduktion, och dessutom ett omfattande utmarksbete i övrigt med ett par miljoner får, och mer än två hundra tusen nötkreatur på bete. Dessutom betydande antal hästar och getter. Ett annat intressant exempel är Österrike som har i storleksordningen nio tusen (9000) fäbodar (almen eller sennen, de tyska benämningarna) med i genomsnitt ungefär trettio kor på varje fäbod. Ja, boskapskulturer, extensivt betesbruk och mjölkproduktion och mjölkförädling är spritt och omfattande i alla alpländerna.
Och transhumans finns spridd i alla världsdelar, med regionalt mycket stor betydelse för lokala samhällen, levnadsvillkor, sysselsättning, natur- och kulturvärden, liksom det faktiskt svarar för proteinförsörjníngen för kanske omkring en tiondel av världens befolkning.

Fäbodbruket möter än idag en del svårigheter som till viss del liknar de utmaningar som fanns i äldre tider. Med samhällets utveckling har också följt regelverk och styrmedel som inte alltid möter det småskaliga traditionella  kultur- och naturvårdsjordbruket med förståelse och konstruktivitet. Det relativt höga arbetskraftsbehovet i dessa småskaliga hantverksbaserade verksamheter medför relativt höga lönekostnader och inte minst därmed även betydande löneomkostnader.  Den urbant präglade naturvården saknar numer väsentliga insikter och förståelse för landsbygdens kulturarv, faktiska produktionsmöjligheter, historisk markanvändning och det biologiska kulturarvet. Det brister i kunskaperna om betydelsen av en genomtänkt förvaltning för att bevara och utveckla väsentliga värden i form av livsvillkor för många rara örter, svampar och insekter som är beroende ett aktivt brukat kulturlandskap genom slåtter, betesdrift, hamling och annan fodertäkt samt tramp och dynga. Det är tyvärr också så att det ännu finns betydande brister hos myndigheterna vad gäller kunskaper, ansvarstagande och stöd till fäbodbrukarna i samband med de skador och störningar som på olika sätt uppstår som en följd av den nuvarande rovdjursförvaltningen.

Man kan sammanfatta den nuvarande sítuationen som att det svenska fäbodbruket av idag ännu inte har uppnått gynnsam bevarandestatus. Mot denna komplexa bakgrund bedriver vi nu vår föreningsverksamhet för att sprida kunskaper, få uppmärksamhet och mobilisera stöd i ambitionen att försöka säkerställa fäbodkulturen som levande kulturarv och verka för en utveckling av det svenska fäbodbruket för folket i tiden.