Fäbodbruket och fäbodkulturen har sina rötter i människans tidigaste strävanden för överlevnad och utveckling sedan förhistorisk tid och det har under årtusenden bedrivits boskapsskötsel, extensiv betesdrift och annat kompletterande näringsfång i utmarkerna på den Skandinaviska halvön. Boskapsskötseln har varit grundläggande och är kulturbärande för våra samhällen i norra Europa, och fäbodbruket har i påtaglig utsträckning bidragit till detta. Det har format ett historiskt kulturlandskap där utmarkerna i skärgårdar, på öar, i skogar och fjäll har betats och på andra sätt nyttjats, i praktiken mest överallt också inom det nuvarande Sveriges gränser.

Köttproduktionen var säkerligen viktig, men det gällde förmodligen även mjölken och mjölkförädlingen – kunskapen att tillverka ost utvecklades ju tidigt under förhistorisk tid redan i samband med den första domesticeringen av får och getter för omkring 12 000 är sedan, och boskap för omkring 10.000 år sedan i norra Afrika, Eurasien och Indien. 

Det grundläggande nyttjandet av utmarkerna i skog och fjäll för betesdrift med frigående djur etablerades redan när jordbruket och boskapsskötseln introducerades i Norden, under bondestenåldern för 4000-5000 år sedan. Den tidiga invandringshistoriken och även introduktionen av jordbruk och boskapsskötel beskrivs i den populärvetenskapliga programserien ”De första svenskarna” på SVT Play från 2019. En fördjupande beskrivning av dessa vetenskapliga klargöranden görs i en av Historiska museet inspelad föreläsning 2019 med Helena Malmström om ”DNA och stenålderns människor”.
En parallell beskrivning av invandringshistoriken och utvecklingen av de samhällsbyggande näringarna finns även i den norska programserien ”Norske rötter” på NRK från 2012.
De kulturhistoriska rötterna för boskapsskötsel och fäbodbruk berörs också i boken ”Nötkreatur i Sverige. Kulturhistoriska och samtida perspektiv” (2020) där man bland annat bekräftar att fäbodsystem fanns etablerat i norra Svealand och södra Norrland redan under yngre järnålder. Läs mer här (2021-05-22)  Nya rön från norra Värmland bekräftar bilden genom arkeologiska fynd på Kårebolsätern där pollenfynd visar jordbruksaktivitet redan på 100-talet före Kristi födelse, och mer spår av boskapsskötsel från århundradena därefter. Se vidare artikel i tidningen Svensk Fäbodkultur nr 3-2021. Det finns också ytterligare forskning initierad kring dessa frågor vilket presenteras i ett meddelande under rubriken ”Säterbruk i norra Värmland. Igår, idag och i morgon”, i Policy Brief nr 2-2020 från CRS, Centrum för forskning om hållbar samhällsförändring vid Karlstad Universitet.

Det är möjligt att det tidiga betesbruket tog form som ett säsongsvis geografiskt kringflyttande med djuren för att nyttiggöra sig säsongvariationerna och betesproduktionen på bästa sätt. Med successiv befolkningsökning, utveckling av fast boende och större omfattning av djurhållningen uppstod förmodligen så småningom behov av betesmarker även på längre avstånd från gårdarna. Därmed uppstod också behovet av utlokaliserade fysiska byggnadsanläggningar för folk, djur och produkter. En annan anledning att utveckla ett säsongsvis utflyttande i skog och fjäll kan ha varit behovet att dra sig undan gården, byn och allfarvägarna i syfte att skydda både folket och boskapen mot rövande, då boskapen utgjorde ett stort kapital och var grunden för livsmedelsförsörjning och överlevnad. Så småningom utvecklades nog också utmarksbetet som en resurs i form av växtnäringskälla genom att boskapen systematiskt förde hem dyngan. Fäbodarna som vi idag känner begreppet, har nu alltså bekräftats från yngre järnålder, men kan ha uppstått redan under bronsåldern. Boskapsskötseln utvecklades till en betydelsefull verksamhet i Norden och blev tidigt en viktig del av folkförsörjningen och även för samhällsutvecklingen genom att det skapade överskott som därmed frigjorde resurser för andra verksamheter och utvecklingsinsatser i samhällena.

Fäbodbruket ingår tillsammans med bland annat det norska säterbruket i det man benämner Transhumans. Med det menas driftformer med säsongsvis förflyttning av både folk och betesdjur mellan betesområden för att på bästa sätt  ta tillvara betesresurserna genom att nyttja årstidsvariationerna och olika klimatzoner. I vår del av världen kan vi alltså urskilja en skandinavisk transhumans. På detta sätt kunde man bättre nyttja djurens potential och omsätta betet till för människan nödvändiga produkter, framförallt livsmedel i form av mjölkprodukter men även kött, skinn och andra nyttigheter och produkter för hantverk och vidare förädling. Den under senare historisk period viktigaste rollen för det egentliga fäbodbruket har främst varit ett effektivt och systematiskt nyttjande av sommarbetet i skog och fjäll för produktion av säsongsvis lagringsbara produkter som smör, ost och mese.

Beroende på lokala och regionala förutsättningar och omständigheter så har fäbodbruket som regel utvecklat specialiteter och särskilda anpassningar som utgör värdefulla inslag i den kulturella mångfalden i vårt land. Inte sällan hade brukningsenheterna mer än en fäbod. Närmast gården en hem-fäbod, inte sällan kunde man där också ha något skifte med åkermark. Längst bort i skogen eller mot fjället en lång-fäbod, dit det kunde vara en vandring på flera dagar innan folket och djuren nådde fram till de mest avlägsna betesområdena. Det fanns sålunda tidigt väl utvecklade fler-fäbodsystem. På dessa fäbodar var det också vanligt med ängsbruk där man slog och bärgade foder, ibland för bruk på platsen i början eller i slutet av betessäsongen, men ibland också för hemtransport vanligen på vinterföre. Över hela landet finns också en näraliggande koppling till de småjordbruk, skogs- och fjällgårdar som kunde ha djuren på utmarksbete på öar i skärgårdsområden, eller i skogar och fjällområden direkt från gården. Ju längre norrut i landet man kommer desto större inslag var det av skogs- och finngårdar samt fjälljordbruk inom olika kulturella yttringar, med sådan extensiv betesdrift. Alltmedan inägomark och slåtterängar av olika slag prioriterades för att producera vinterfoder. På åkermarken dessutom andra livmedel eller nyttigheter med olika kulturväxter.

Allt detta utgör också intressanta tidsdokument från praktiskt småbrukande över historiska tidsrymder; Vad gäller byggnadskultur, brukningshistorik och fastighetsstrukturer; Immateriellt kulturarv, det vill säga kvarvarande sedvänjor, kunskaper och traditioner; Biologiskt kulturarv, det vill säga kvarvarande värden i den biologiska mångfalden som härrör från äldre tiders brukningsformer. De grundläggande betesresurserna på utmarkerna i skogar och fjäll utgör förstås fortfarande en resurs för primärproduktion, sysselsättning och utveckling av mervärden. Fäbodbruket som kunskapssamhälle behärskar traditionella och historiskt beprövade metoder för att nyttja utmarkernas resurser. Fortfarande saknas dock kunskaper om betestillgångarnas potential i vårt land, såväl kvalitativt som ekonomiskt. Även fäbodbruket som kunskapssamhälle behöver få sin plats som resurs för landsbygdens utveckling. Allt sammantaget handlar det om stora natur- och kulturvärden, betydande bioekonomiska tillgångar och unik traditionell kunskap som behöver vidmakthållas och utvecklas som resurser och innovativa möjligheter för framtiden, kommande generationer och en hållbar samhällsutveckling.

Det aktiva fäbodbruket utgör som regel del i en näringsverksamhet med djurhållning året runt, där fäboden och betet i skog och fjäll är en nödvändig del av verksamheten som foderförsörjning under sommarhalvåret. Det är dessutom ett ekologiskt, miljövänligt och resurssnålt sätt att ta tillvara de i dag i övrigt outnyttjade betesresurserna i våra skogar och fjällområden, för lokal produktion av mat av hög kvalitét. Det jungfrueliga naturbetet med gräs, ris, örter och löv medför också att produkterna tillförs och utvecklar många särskilda och kvalitativa nyttigheter.

Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk samlar den svenska fäbodrörelsen och ska verka för att bevara, främja och utveckla fäbodarna, fäbodkulturen, fäbodbruket och övrigt utmarksbruk. De regionala fäbodföreningarna har en viktig roll, inte minst för att nå fäbodägare, lokala fäbodlag samt aktiva och potentiella fäbodbrukare runt om i landet. Viktig delar i arbetet är att främja byggnadskultur, kulturarv och traditionell kunskap samt att bibehålla betesrättigheterna som resurs för framtiden för fäbodbrukarna och för ägarna av de jord- och skogsbruksfastigheter som innehar betesrätt enligt tradition, sedvana, servitut eller annat avtal, skiftes- och/eller avvittringshandlingar eller enligt mulbetesrätten. Fäbodrörelsen hävdar också fäbodkulturens roll och möjligheter inom ramen för konventionen om biologisk mångfald (CBD), särskilt artiklarna 8j och 10c. Se även vidare stadgarna

Det svenska fäbodbruket omfattar idag omkring ett par hundra fäbodbrukare med djurhållning i någon form, i varierande verksamheter, med sammantaget kanske tre tusen djur på bete. Det finns också ganska många fäbodägare i övrigt som håller husen i skick och markerna däromkring öppna. I en internationell jämförelse är det dock en mycket begränsad brukarkrets i vårt land. Redan Norge har betydligt fler levande sätrar, med omkring niohundra enheter som bedriver mjölkproduktion, och dessutom ett omfattande utmarksbete i övrigt med ett par miljoner får, och mer än två hundra tusen nötkreatur på bete. Dessutom betydande antal hästar och getter. Ett annat intressant exempel är Österrike som har i storleksordningen nio tusen (9000) fäbodar (almen eller sennen, ty) med i genomsnitt ungefär trettio kor på varje fäbod. Ja, boskapskulturer, extensivt betesbruk och mjölkproduktion och mjölkförädling är spritt och omfattande i alla alpländerna.
Och transhumans finns spridd i alla världsdelar, med regionalt mycket stor betydelse för lokala samhällen, levnadsvillkor, sysselsättning, natur- och kulturvärden. Denna sektor bedöms svara för proteinförsörjníngen för uppemot en tiondel av världens befolkning.

Fäbodbruket möter än idag en del svårigheter som till viss del liknar de utmaningar som fanns i äldre tider. Med samhällets utveckling har också följt regelverk och styrmedel som inte alltid möter det småskaliga traditionella kultur- och naturvårdsjordbruket med förståelse och konstruktivitet. Det relativt höga arbetskraftsbehovet i dessa småskaliga hantverksbaserade verksamheter medför relativt höga lönekostnader och därmed även motsvarande löneomkostnader.  Den urbant präglade naturvården saknar numer väsentliga insikter och förståelse för landsbygdens kulturarv, faktiska produktionsmöjligheter, historisk markanvändning och det biologiska kulturarvet. Det brister i kunskaperna om betydelsen av en genomtänkt förvaltning för att bevara och utveckla väsentliga värden i form av livsvillkor för många rara örter, svampar och insekter som är beroende ett aktivt brukat kulturlandskap genom slåtter, betesdrift, hamling och annan fodertäkt, samt djurens naturliga markstörningar och dynga.

Det är tyvärr också så att det ännu finns betydande brister hos myndigheterna vad gäller kunskaper, ansvarstagande, förebyggande åtgärder och stöd till fäbodbrukarna i samband med de skador och störningar som på olika sätt uppstår som en följd av den nuvarande rovdjursförvaltningen. Man kan också sammanfatta den nuvarande sítuationen som att det svenska fäbodbruket idag ännu inte har uppnått gynnsam bevarandestatus.

Utifrån denna komplexa bakgrund verkar nu Fäbodrörelsen för att sprida kunskaper, öka uppmärksamheten, utveckla möjligheter och mobilisera stöd för att säkerställa och utveckla fäbodkulturen som levande kulturarv, bevara och utveckla traditionell kunskap, sedvanebruk, natur- och kulturvärden samt förbättrade försörjningsmöjligheter ute i landets perifera landsbygder. Vi arbetar för en utveckling av det svenska fäbodbruket – för folket och en hållbar framtid.