”Regeringen sviker norrländska mjölkbönder” Aktuell debattartikel från Norrmejerier

Norrmejerier går ut med en skarp markering över den utsatta situationen för mjölkproducenterna i norra delen av Sverige. Situationen för mjölkbönderna försämras dramatiskt, och antalet mjölkgårdar har halverats under de senaste 15 åren. Man pekar på att norrländsk mjölkproduktion är en nationell angelägenhet av betydelse för såväl arbetstillfällen som krisberedskap. Man efterfrågar höjt nationellt stöd, bättre produktionsvillkor och riktade satsningar. Läs artikeln här.

Problematiken är generell och drabbar förstås även den mjölkproduktion som sker på gårdar som även bedriver fäboddrift.
Det är nu endast undantagsvis som mjölkproducenter på svenska fäbodar levererar till externt mejeri – det är dock en ganska vanlig lösning i Norge där mejerikooperativet Tine har hämtningsplikt på sätrarna.
Problematiken har diskuterats i Fäbodrörelsen sedan många år. En svårighet är att fäbodarnas mjölkproduktion inte kan stödjas genom de jordbrukarstöd som fördelas genom EU-stödssystemet p g a att sådana stöd inte får ges till produktionshöjande insatser inom mjölksektorn. En annan svårighet är att potten nationella stöd (som alltså Sverige beslutar över själva) är budgetmässigt begränsad, och som det understryks, inte heller har indexuppräknats på flera år.
Fäbodrörelsen har (haft) en alltför svag position för att kunna hävda våra intressen i dessa sammanhang. Tidigare hanterades dessa branschfrågor i Sverige genom det nationella system för politiskt förankrade jordbruksförhandlingar som infördes av regeringen 1947 efter en omfattande utredning på initiativ av dåvarande jordbruksministern Bramstorp. Och som det bland annat formulerades då: ”Jordbruksfolket skulle tillförsäkras en med andra grupper jämförbar standard, men endast under förutsättning av rationellt driven produktion. Garantierna till jordbruket skulle endast avse de kvantiteter av jordbruksprodukter, som motsvarade konsumtionsbehovet inom landet”. Detta nationella jordbruksförhandlingssystem avskaffades i och med Sveriges EU-medlemskap 1995.
Villkoren för de kvarvarande nationella stöden bevakas f n främst av LRF genom deras s k Norrlandsgrupp.

Vi har ju alla därefter följt avvecklingen av svensk jordbruksproduktion där landet idag ligger på en bedömd självförsörjningsgrad om 50 %. Vi känner väl till utslagningen av det nordsvenska jordbruket och inte minst utarmningen av fjälljordbruket och fäbodbruket. Vi har också följt den relativa standardförsämring som drabbat alla verksamma i jord- och skogsbruk under nu många årtionden – vilket har skett i sådan grad att brukarna och markägarna får allt sämre möjligheter att över huvud taget bibehålla ägandet till produktionsresurserna. Det kan noteras att just Jämtland utsätts för jämförelsevis flest uppköp av kapitalstarka aktörer från södra Sverige. Dessa pågående förändringsprocesser är inte förenligt med Sveriges åtaganden att slå vakt om traditionell kunskap och lokalt förankrat sedvanebruk av kulturlandskap.
Hanteringen av jordbrukspolitiken sker numera på EU-nivå, och processas inom Sverige främst på tjänstemannanivå, långt utanför räckvidden för jordbruksföretagarna, utanför formella möjligheter att påverka för huvuddelen av de svenska jordbrukarorganisationerna, och utanför möjligheterna att påverka för den svenska livsmedelssektorn.

Det finns skäl att diskutera möjligheterna att slå vakt om svenska intressen, liksom de framtida möjligheterna för traditionell mjölkproduktion inom fäbodbruket, baserat på utmarksbete i skog och fjäll.
Fäbodrörelsen behöver delta i detta arbete för även våra mjölkbönder i fäbodnäringen, för bevarande av det immateriella kulturarvet knutet till mjölkproduktion på fäbod, samt ett bidrag till Sveriges krisberedskap.

Comments are closed.